svarta myrtjärnar. Som en trolsk flamma stod halvmånen och förgyllde himlen i kanten av Hareheia. Vinden förde med sig en kylig doft av väta, av jord och av ruttnande gräs och löv. Ett svagt ljud kom susande mot honom, frysande ensamt, omöjligt att fatta varifrån det kom. Det var varken nära eller fjärran ifrån. Han stannade och lyssnade medan det for varmt och vemodigt genom honom — det där lätet. Det var den lilla ugglan, som folk trodde var haren, när hon skrek i vårnätterna där hemma i Gud-brandsdalen. Harehukra kallade de henne. Han blev stående och lyssnade, medan minnena strömmade in över honom med detta ensamma, klagande lilla ljud, minnena av dalen, en enda skogsluden skåra, biåsvart under månens skugga, vidgande sig här och där med snötunga ängar och åkrar, där gårdarna lågo. Glashård skare, där månskenet lekte med sällsamma skuggor och ljus mellan väldiga jättefuror. Och Blåhöj och Horgen och alla Jotunheimens tinnar och toppar långt borta i pärlemorskimrande frostdis. Bländande vita och nära, inramade av svart skog och en sammetsmörk, stjärnglittrande himmel, som börjat vekna av vår, stodo Rondernas och Sletthöjas vita massor. I norr över Valfjället syntes Kuva som en stelnad jättebölja. Månskäran hängde lutande och låg över Heim-fjället, vid vars fot ödesätrar med brutna tak gömde på skrock och skräck och formlösa säg 134