ner. Vinden bar fram en kall lukt av natt, som gick mot morgon... så som nu. Och harehukra skrek inifrån mörkret, ensamt och klagande ... så som nu. Ja, det gick mot vår och det var speljakt igen, och han var på väg till en lek där inne på de öde, vita myrarna i storskogen... så som nu. Men den gången var han ung. Och på de gamla gårdarna i dalens skugga sovo de människor, han ännu mindes med en våldsam glädje, människor, som han hade hållit av, känt och levat med så som han väl aldrig kom att leva med människor mera, därför att han haft sin ungdom och barndom bland dem. Och dit gick hans längtan bara han mötte något, som kom honom att minnas. Äter svävade ljudet emot honom, strök förbi och sögs in i de mörka snåren. Det var så trolskt; han fick en frysande känsla av overklighet. Detta osynliga, okroppsliga läte, som var här och där och ändå ingenstans. Storforsens tunga dån nådde honom ännu; steg och sjönk med vindsuset i de nakna träden. I norr spred sig en nästan färglös ljusning på himlen, och oändligt långt borta i väster skymtade han som en hägring en strimma av havet över låga, mörka fjäll. Det var vackert, storslaget, men han såg det ändå bara som han kunde se, att ett främmande hem var vackert; det var inte hans. 135