Han gick hastigt vidare på en smal, stenig stig, som slingrade fram mellan stora tuvor med dött gräs. Bakom mörka fjällåsar med tunga, blånande snödrivor steg Bleias topp, väldig, lugn i linjerna och skinande av snö, med barska repor efter ras i sydsluttningarna. Och han mindes hembygden igen... Ronden. Det var länge sedan han varit där nu och mycket var det väl inte kvar längre av allt han mindes och längtade efter. Den äventyrsglans hans ungdomsögon sågo det i, hade det väl kanske aldrig haft. Nu jagade där bilar på alla vägar, och där han en gång som pojke gick och pysslade med snaror i videsnåren under barfjället buktade sig en bred bilväg fram till rysliga hotell. Det var inte ofta han hörde från modern, som var änka och styrde den stora gården. Inte hon från honom heller. Nej, Gud ske lov att han hållit henne utanför sina affärer. Det hade han i alla fall inte att förebrå sig. Han log litet överlägset vid tanken på att hon en gång skrivit och frågat, om han ville överta gården och hotellen, både det rysliga nere i dalen och det säkerligen ändå hemskare uppe på fjället. Nej, och han log igen, det orkade varken Eva eller han. Och kände han modern rätt gick hon inte på undantag och släppte kommandot, så länge hon var vid hälsa, myndig och verksam som hon var. Ä nej, hon hade väl hört några rykten och ville 136