hjälpa. Men då blev det Eva och han, som kom på undantag ... inte hon. Fadern mindes han nätt och jämnt. Han hade varit konstnär men räknades aldrig till dem man talade om. En poet och naturdyrkare, som gick i skog och på fjäll, på fiske och jakt. Det var nog inte mycket de kunde haft samman, hans tungsinta, jordbundna, praktiska mor och denna inflyttade bohem. Han dog, då Christian var tio år. Modern talade nästan aldrig om honom, och nämnde hon honom någon gång, sade hon alltid bara: »din far». Det var alltid modern, som hade styrt, modern, som hade bestämt. Christian hade drömt om att bli konstnär, men hon sade nej. »Du ska bli något först, lära något ordentligt, som du kan leva av.» Och så var det slut med de drömmar han hade drömt och delat med sin ungdomsvän Torstein Bru. Nå, så tungt tog han det väl inte heller. Men Torstein blev författare... ja, han målade också. Christian fick ibland en hälsning från honom på ett vykort och då och då även en bok. Han log men kände ändå ett styng vid det minne, som vävt sig in i allt detta: Alice, det flickebarn de bägge hade gjort sin kur i sin grönaste ungdom. Den där underliga första förälskelsen ... fast han hade visst varit mest betagen i sin egen betagenhet i detta yra, förunderliga huldrebarn, som han nu bara mindes oklart som 137