en oändlig »Weltschmerz» i ett sinne, som varit mera barn än man: hon föredrog Torstein Bru till slut. Han strök sig hastigt över sitt svettiga ansikte — alla de konstiga tankar, som komma och gå för den, som går ensam i fjället nattetid i månsken och vår! Du gode Gud, hade den historien blivit mera än en dröm, hade den väl varit en mardröm nu — han förstod det, och ändå var minnet av denna barndomsdröm full av sötma. Han hade kommit upp i en sänka av fjället och gick på randen av en brant dal, som drog ned-över mot mörker. Nya fjäll döko upp med väldiga rullstensblock mot skyn. I ett svindlande djup nedanför honom låg en tvärbrant dalgång med en tjärn i botten, full av drivande isflak. Och kullar, höga och låga åsar, täckta av busksnår och risig björk, hopklämda av snö, härjade och vridna av storm. Tunga drivor lågo kvar överallt, tärda och spruckna av regn och töväder. Och bäckar runno från tinande myrar och smältande snö. Vinden sved friskt. Det döda, styva gräset, ljung och ris, prasslade sprött av rimfrost under hans fötter. Stigen var borta, han vadade i myrar, hoppade från tuva till tuva, där väldiga, döda, benvita träd lågo i den svarta jorden, som frosten spunnit över med fina spindelvävsmön-ster. En orre lättade; han hörde bara det skarpa 138