ljudet av vingar, som skar genom luften bort emot en mörk fjällvägg. Han fick se skymten av en räv som sprang över en snödriva ... På en kulle, där stora stenar lågo strödda mellan yviga enar och vitstammiga, krokiga björkar, stannade han. Här var Orresteinan, en gammal spelplats... En mörk ås ruvade långt borta över ett nattsvart vatten, som han bara anade, Björälvsvatt-net. Där låg den stuga, som Eva och han byggt en gång. Och som de måste sälja som så mycket annat. Men den saknade han på ett helt annat sätt än till exempel sådana leksaker som motorracern, segelkuttern och bilen. Han lade sig ned tätt intill en klunga enar med vindjackan under sig. Well, den var inte deras längre, men han mindes så mycket därifrån, som bara var Evas och hans. Vårnätterna de hade haft där ... just sådana som denna. Han log mot dessa minnen. En gång lågo de här i hans gamla renskinnssovsäck och väntade på att orren skulle komma. De glömde både orren, jakten och allt och vaknade först, när solen stod högt över alla fjäll. Som han låg där och såg upp mot den dunkla himlen, blev han betagen av en svindlande känsla inför detta väldiga djup. Så hade det varit ända sedan han var barn; så länge han kunde minnas hade det hänt, att han legat och stirrat 139