så, tills allt blev borta ocb han tyckte han låg och stirrade in i en ofattbar, evig oändlighet. Och jorden krympte samman och blev bara ett litet korn av den svindlande gåtan, som fångade honom så intensivt, därför att han tyckte, att han ingenting förstod ... annat än en slags ångest... Han hade talat med Eva om detta, men hon log bara och sade: »Det är Gud!» Han blev förargad över svaret, tyckte det var lättköpt, men kanske hade hon rätt; bara att böja sig för ett mysterium och erkänna att det fanns höjder, som inte människotanken kunde gripa och omfatta. Vetenskapen sade: »Vänta, en dag kommer vi så långt, att vi löser också dessa gåtor.» Men, men! Även om de kunde konstruera en kikare, som nådde till månen, skulle de ju inte en gång stå på evighetens tröskel. Nej, bakom alla lösta gåtor och alla teorier skall alltid den största ligga lika ouppnåelig och långt borta: Var slutar allt, var upphöra stjärnor och himmel... och vad är det då bakom detta slut? Alltid blev han gripen av en ångest-full maktlöshet, när han tänkte på detta: att jorden, solen och alla stjärnor — allt han kunde se — var en liten, liten del bara av en ofattbar enhet, som jagade genom ändlösa evigheter, styrd av en lika ändlös, evig vilja. Det bekymrade inte Eva, ty för henne var det bara under, som Gud hade gjort. — Gud? 140