Han sade det eftertänksamt ett. par gånger, försökte se det befriat från allt kludd, som människorna hade klistrat på det namn de givit alltings skapare. Det var inte så ofta han tänkte på detta. Och det låg väl något i vad Halvard Klem en gång sade: »Vi nutidsmänniskor har då verkligen inte tid att befatta oss med Gud». Eva, hon tänkte på Honom, hon bad till Honom. Han hade bara aldrig reflekterat över vad det betydde. De hade ju talat om sådant ibland, men det slutade alltid bara med att hon skyggt kröp in i sig själv, därför att hon tyckte, att det för honom endast var kallprat och diskussion, men det var inte bara det, det var undran också, nyfiken och förlägen ... och kanske avundsjuka. Men det var ju också det att den bild han annars mötte av Gud på sin väg, det som sades om Honom, inte var så som Den måste vara, som styrde allt, som visade solen och stjärnorna vägen och som hade skapat något så förunderligt som människan och jorden och allt. Han slöt ögonen en stund, öppnade dem igen, kände att han frös. Det var kyligt nu, när han låg stilla, så svettig som han var. De letade efter Gud i bordsben och med planchetter; i all världens underliga sekter hade de monopol på Honom. Det var väl en längtan, som drev dem alla, men han kunde inte tänka sig stå i någon av de små spiltorna och idissla. Han makade ryggsäcken bättre till rätta un >41