der huvudet. Nattsvärmeri, poesi, som fick sådana tankar att dyka upp, som han inte diskuterat sedan sin allra grönaste ungdom, då han och Torstein Bru inte ville konfirmeras, därför att doktorns pojke, som de beundrade, inte heller ville det. Annars hade han aldrig gjort uppror mot något — såsom till exempel åttiotalets glödande uppror mot den tidens olidliga pietism. Nej, han hade bara ärvt något han inte brydde sig mera om än det prat och den jargong om frisinne och utveckling, som han aldrig tänkt så mycket på vad det betydde. Som bara åter och åter gav honom en vag känsla av irritation, därför att han tyckte att frisinnet ofta var så rasande trångbröstat mot allt, som inte stod på programmet. Men det hade hört till. Och visst var det lättare att prata vetenskapligt om nebu-losor och sådant som gåtornas lösning, än att tala om Gud. Det förde i alla fall inte med sig den generande tystnad, som uppstod, om någon i hans krets tog Gud på allvar. Han hade bråkat en hel del med Eva, då barnen skulle döpas. Men kanske var det hon, som hade rätt; kanske ville han bara ta något ifrån dem. Och minnet av Evas ansikte, då hon bar de små in i kyrkan, glömde han inte, det kom honom alltid att känna en underlig oro. Det var, som om hon bar dem till Något, lade dem i famnen på En, som hon visste osvikligt säkert skulle 142