värna, beskydda och hjälpa dem. Och egentligen kunde han inte ge skäl för vad han bråkade om. Han tyckte kanske, att han försvarade en idé, men han hade en pinsam känsla av att han bara traskade med i en stor cirkel, efter en naken stång, på vilken människorna bytte om alla möjliga konstiga trasor. I söder över Hareheia såg han genom ett nät av fina björkkvistar månskäran luta mot nedan. En fågel pep någonstans ifrån, sömnigt, ängsligt och fruset. Han satte sig upp och lyssnade, om han inte genom vindsus och vattensorl skulle höra orre, som spelade, men bara ripor gackade och skorrade, yra och hetsiga, uppe från de mörka, snöstripiga åsarna. Ljuset på himlen i norr hade fått en aning av färg — tänjde sig öst över, speglade sig kallt och glasklart i viddens vattenpussar och tjärnar. Bleias topp stod bara som en djupblå silhuett. Tunn dimma steg upp från dalarna och tänjde sig utöver eggar, runt toppar och kullar. Morkullor foro skorrande och pipande, lågt och frestande nära över hans huvud — och ripleken tog fart. Från alla kullar och högar slängde riptupparna ut sina kärva stridsrop. Där började taltrasten, sökande, trevande, litet rostig i stämman till att börja med, men snart kommo mjuka toner, som stego och stego. Christian kunde se den mot himlen i en björk; ett litet nystan av yrande liv. Himlen välvde sig ljus och skinande som pärlemor över mörka 143