Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fjällsilhuetter. Men på jorden var det skumt
ännu med dunkla skuggor under stenar och träd.
Så kallt det än var nu när gryningen kom,
doftade det ändå av liv från den frostiga jorden och
beskt och starkt av svällande knoppar.
— Eva!
Han tänkte det inte bara, han sade det lågt
och längtansfullt. Vad var det för en djävul, som
flinade mot honom, därför att han låg här och
längtade? Han hade ju henne alltid — dagar,
månader och år, och då tänkte han oftast inte
en gång på vilken gränslös, ofattlig gåva hon var.
I ett vimmel av minnen mindes han nätter, som
de haft i ödemarken, i vaka; de sågo solen
både komma och gå, följde okända älvar till
okända sjöar, lågo i kalla små säterstugor utan
annat än hunden över benen till täcke. I allt
detta var Eva med det lilla huvudets ranka
hållning, de stora, klara ögonen, som så hastigt
kunde skifta från glädje till sorg, ömhet och
undran. Munnens smala, fina, litet trotsiga båge och
näsborrarna, som skälvde så lustigt, när hon log.
Och det stora koppargyllne håret, som han
älskade och var glad att hon inte klippt av. Eva ...
allt som varit, allt som ännu var mellan dem,
kunde denna eländiga misär, denna ständiga
ångest för det nakna, dagliga brödet och tak över
huvudet, dräpa allt detta? Dessa sista år hade
ju inte varit kamp en gång utan bara en tigande
väntan, som sög märgen ur alla hans ben.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Feb 27 22:26:38 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/brenner/0146.html