fjällsilhuetter. Men på jorden var det skumt ännu med dunkla skuggor under stenar och träd. Så kallt det än var nu när gryningen kom, doftade det ändå av liv från den frostiga jorden och beskt och starkt av svällande knoppar. — Eva! Han tänkte det inte bara, han sade det lågt och längtansfullt. Vad var det för en djävul, som flinade mot honom, därför att han låg här och längtade? Han hade ju henne alltid — dagar, månader och år, och då tänkte han oftast inte en gång på vilken gränslös, ofattlig gåva hon var. I ett vimmel av minnen mindes han nätter, som de haft i ödemarken, i vaka; de sågo solen både komma och gå, följde okända älvar till okända sjöar, lågo i kalla små säterstugor utan annat än hunden över benen till täcke. I allt detta var Eva med det lilla huvudets ranka hållning, de stora, klara ögonen, som så hastigt kunde skifta från glädje till sorg, ömhet och undran. Munnens smala, fina, litet trotsiga båge och näsborrarna, som skälvde så lustigt, när hon log. Och det stora koppargyllne håret, som han älskade och var glad att hon inte klippt av. Eva ... allt som varit, allt som ännu var mellan dem, kunde denna eländiga misär, denna ständiga ångest för det nakna, dagliga brödet och tak över huvudet, dräpa allt detta? Dessa sista år hade ju inte varit kamp en gång utan bara en tigande väntan, som sög märgen ur alla hans ben. 144