Med het ovilja tänkte han på Halvard Klem. Den motvilja han kände ... var det bara därför att han förstod, att Halvard inte kunde hjälpa? Att de sutto i samma sjunkande båt? Ja, hjälp, hjälp och hjälp! Det var det han jämrade efter, det han grät för: att andra människor skulle ta hans börda på ryggen och bära den åt honom. Han lade ansiktet ned mot marken och gned pannan mot fruset lingonris; det kylde så det sved. De goda dagarna —- han slöt ögonen i pina, borrade ansiktet hårdare mot marken — de vidunderliga, de förunderligt goda dagarna, som han längtade och hungrade efter i ett myller av ljuva minnen om barnen och henne! Skulle de någonsin komma tillbaka? Skulle livet kunna bli vad det en gång varit... lyckan? Skulle inte minnet av skam och ångesten för att allt inte kunde vara, tära och gnaga? Eva — så som hon kämpade och ändå bara ville giva och giva med öppna, slösande händer, till honom och barnen — ömhet, godhet, trygghet och tillit. Och så bemötte han henne bara med tystnad eller undanflykter. En gång stod hon väl vid en gräns; en gång blev väl den brunn hon öste och öste ur tom... Eller fick hon sin kraft från något han inte kände... öste hon kärlek ur en källa, som aldrig sinade? De onda dagarna? Voro de inte onda endast därför att han slet sin hand ur hennes var gång 10 — Christian Brenner. 145