hon grep den, inte bara för att få hjälp och tröst, utan ändå mera för att trösta och hjälpa? — Ja, var det något i att det fanns en Gud, som styrde världsalltets vägar, hade skapat honom och givit honom Eva och barnen, då hade Han också givit honom en plats på jorden, där han kunde leva med dem och för dem. Små ivriga stämmor reste sig till försvar, men han visste hela tiden att sanningen var, att han inte var någon stackare; han var inte slagen. Det var bara att motgången gjort honom modlös och modlösheten lat... så lat, att han kunde lägga sig till sängs dag efter dag för att slippa allting! Han gjorde en grimas: så var det! En orre började spela borta på en ås. Christian kröp ihop, gjorde sig så liten han kunde, då han hörde en orrhöna locka tätt bredvid sig. Och i samma nu satt där en svart orrtupp på en stor sten rätt framför honom, tänjde sig lång och lyssnade ett ögonblick, så slokade den med vingarna, slog upp stjärten och sisade ilsket. Det svarade bortifrån småskogen och med ens brast spelet löst varmt och lockande, rytmiskt och trolskt, fyllande hela den gryende morgonen. Tunga kroppar kommo hastigt vinande genom luften, slogo ned med skrap av hårda vingar mellan tuvor och ris. Snart var hela kullen en enda röra av kämpande, sisande, lockande fåglar. Christian låg platt under en enbuske och bara stirrade; 146