han förnam ingenting annat än denna förtrollande syn. Som alltid tycktes han underligt betagen över att han lurade sig till att se hemligheter, som naturen gömde. Och längtan efter Eva, efter att ha henne hos sig, steg upp inom honom, frisk som en smärta; han ville dela detta med henne. Dagen grydde runt omkring honom, månskäran suddades ut och blev borta på den gyllene, ljusa himlen. Fjällen fingo färg och på de högsta topparna låg solen redan hetsigt röd, glittrande som guld på vita snödrivor. Christian makade fram bössan och sköt en fågel, som satt och sträckte hals. Han hörde flaxande och oroligt skrockande från flyende fågel. Så blev det tyst. Han stod där och vägde den döda fågeln i handen med en känsla av ånger. Den var så vacker med sina metallskim-rande fjädrar, stjärtens lyra och det eldröda ögonbrynet. »Jag förstår inte, att du kan skjuta på dem», brukade Eva säga. Men hon respekterade och förstod hans manfolksinstinkter — å ja, hon hade inte varit Eva annars, men den här gången tyckte han, att han inte skulle skjutit — att han på något vis skulle ha gjort henne en glädje med det. Men — han log -— hon skulle bli glad åt fågeln också! Allt vad han kunde skaffa hem från fjord och fjäll kom väl till pass nu. T47