Solen sved i ögonen på honom, det stramade torrt och värkande i dem. Han kände med ens, att han var oerhört trött. Ett ögonblick tänkte han på att gå till en av fjällgårdarna där uppe. Nej, han ville hem, men han hade inte lust att gå samma väg tillbaka, ville hellre gå ned till landsvägen, som gick överst uppe i en fjällgränd från Svartfors. Det blev längre, men bekvämare. Och kanske kunde det slumpa sig så att han fick skjuts med någon, som skulle neröver. Hem? Genom tröttheten dök hela den förlamande, kväljande hopplösheten fram, när han tänkte på allt som väntade honom där. Ett hem! Det var där en man kunde låsa sin dörr, vara för sig själv med sitt och de sina. Kunde be främmande dra så långt vägen räckte. Hans hem? Evas? Barnens? Nej, det var bankens, skattens ... alla kreditorernas. Nej! Han började gå, kände tröttheten som en stelhet i hela kroppen. Stupa i säng och sova. Och i morgon! »Ja visst ja, i morgon, jo då ska jag ta nya tag, tala med banken, med Kobro», hånade han sig själv. Han visste ju, att det inte var sant, han kom sig inte för med något som helst. Det räckte inte att ta fram en tom plånbok och betala med bluff. Banken skulle kräva realiteter, inbetalningar, ytterligare borgen. Han kunde kanske få frist en månad till. Han började tumla med en idiotisk tanke: »En månads frist, då har jag en månad till att leva!» 148