Och med ens var han inne på tanken på självmord. Den tanken hade aldrig varit någon realitet för honom, det var han säker på. Men lekt med den hade han ibland... Han kände några, som dödat sig själva och hade tänkt med undrande skräck: »Hur kunde de? Det skulle väl ett desperat mod till den handlingen, att slita sitt liv i trasor? Vältra ansvaret över på andra, därför att man inte längre orkade själv?... Bosch!» Aldrig på allvar hade han någon gång känt sig frestad att gå den vägen till helvetet. Ty dit bär det väl med dem som neka att värja det de fått ansvar om och skjuta sig av rädsla för fiendens kulor? Än den som nekade allt? Som bara kröp bort och gömde sig ? ... Prat! Prat! Så trött som han var, gick han dock fortare och lättare nedför den branta åsen, där en bred, stenig väg slingrade sig fram mellan nakna björkar, förbi en stor sjö med smältande is, som lossnat från de sumpiga stränderna, där vass och vide låg fast i gyttjan. På andra sidan låg en fjällgård i gul morgonsol. Husen kastade långa blå skuggor utefter marken. Den gången han ännu hade jakthyddan och rätten till jakt och fiske runt omkring, hade han ofta varit där på Hauge. Det rök redan ur skorstenspipan och från eldhuset kommo täta grå rökskyar vältrande. Getter myllrade upp genom björkskogen i de branta stupen bakom gården. Ljud av yxhugg nådde honom, och nere vid stranden såg han en man stå 149