och bryta upp jord. Det var tidigt ännu, klockan kunde inte vara mer än fem. Han snubblade nedöver den steniga vägen, som inte var stort annat än en uttorkad bäckfåra med skräp efter hö- och vedlass, svart is och brun, urvattnad spillning. Stenarna voro märkta av slitning med ljusa strimmor efter slädmedar, hästskor och spikbeslagna stövlar. Han fick utsikt över en ny dal — gårdar och odlad mark, långt nere. Det hade inte varit så dumt, tänkte han med en viss galghumor, att ha det som i gamla dagar nu. Han hoppade från sten till sten, sårbent och våt. Då hade han sin låga, bekväma bil väntande där nere på vägen. Han spratt häftigt till, då han plötsligt mötte en man i en krök. Han ville gå hastigt förbi. Den där konstiga ångestkänslan av att alltid vara jagad grep honom strax han såg mannen, men denne hejdade honom. — Är det här du är? Ja, frun trodde... Han sade fort det han skulle, ty han såg Christians rädda min: — Jag skulle hälsa, att du ska skynda dig hem ... det har hänt en olycka. — Olycka? — Ja, det brinner hos dig! — Brinner? Christian stirrade på mannen. — Ja, å frun sa, att vi måste få tag i dig. Hon har sänt ut folk överallt, å... Christian hörde inte mer utan sprang ned-igo