KAPITEL VII [) et gick nedför nästan hela tiden och Christian lät det gå, fastän cykeln rätt som det var höll på att glida i djupa hjulspår på den vår-blöta vägen. Svetten bröt fram, rann ned i hans ögon, sved och gjorde honom blind. Händerna, som höllo den skakande styrstången, blevo iskalla och känslolösa. Han måste gripa fastare och fastare för att känna, att han hade tag. Evigt länge sedan var det han suttit på en cykel också. Lösrivna ord av vad mannen sagt blandade sig med plötsliga anfall av förlamande ångest över 152