vad han skulle möta, då han kom hem. Det var en underlig, overklig dimma över allt han såg: vägen han ilade fram på, hoppande och skramlande på de nästan lufttomma ringarna. Grind -stolpar och stenar for han förbi, ofta farligt nära tramporna, skog och snår, gärden, gårdar, odlade marker och ensamma små hus. Men det enda som var till för honom var vägen framför honom, som ringlade sig hemåt! Han fick för sent se ett djupt hjulspår, då han skulle snedda över vägen. Hjulen skuro ned, han bromsade så frihjulet skrek, men blev kastad framåt i detsamma och föll. Cykeln for mot en sten. Han var uppe i samma ögonblick han föll, ryckte upp den igen och ville köra vidare, men full av hopplöst, ångestfullt raseri såg han, att framhjulet skevade i gaffeln; det gick inte runt, hasade bara ... Han försökte vrida det rätt men rev bara loss några ekrar och med en ed slängde han vraket i diket och sprang vidare. Han tog sig för ansiktet, fick blod och sand i händerna, och mössan hade han mist; han visste inte när... Det var öde, där han sprang. Inga gårdar, inga hus, bara den långa, grå vägen låg där framför honom i bländande morgonsol. Och han såg allt han hade kvar, innan han kom hem: backar, broar, skogsdungar, hus, ängar och åkrar ned mot Svartfors. Oändligt långt borta låg Storhästens tunga rygg blå i soldiset. »Det har hänt en olycka, det har hänt en olyc 153