ka.» Orden dunkade i takt med hans tungt arbetande hjärta, stönande andedrag och springande fötter. »Sade man olycka om en brand?» »Frun har sänt mig. Hon sa vi måste finna dig». Orden grepo honom som ett enda förtvivlat rop om hjälp. Randis lilla söta ansikte, svartbränt och oigenkännligt, munnen bara ett grin av vild smärta. Gångar och rum fulla av rök, och fönsterrutor, som klirrande sprungo sönder. Hjör-dis och Hans och Erik. Och Eva kämpande för att nå dem... hjälpa dem. Och om och om igen försvann alltsammans i ett väldigt brak, då taket rasade ned i ett gap av virvlande gnistor och girigt slickande flammor. Han sprang fortare och fortare, och hela tiden bakom allt annat var det något som sade ljudlöst och långt bortifrån: »Det var nästan slut, när jag gick.» Eva på den svarta vaxdukssoffan på doktorns mottagningsrum med huvudet och hela ansiktet i vita gasbandage, händerna i kors över bröstet ... Doktor... är hon ...? Nej, han tordes inte fråga. Han hörde, att han jämrade fram små förpinade, brustna rop, som trängde sig upp tillsammans med blodsmaken från hans tungt arbetande lungor och sände vågor av skärande smärta upp i tinningarna. Han kastade sig ned vid en bäck, drack girigt och sköljde över ansiktet och händerna. Det lättade, och de olidliga huggen i sidan 154