gåvo med sig. Han reste sig, småsprang, men orkade inte det heller, han gick, bara gick rasande och förtvivlad, därför att han märkte, att krafterna avtogo, att han inte kunde, vad han ville ... Han spratt till, tyckte sig höra en bil tuta, lyssnade spänt, om den kom uppåt. Då såg han den komma, runt en kurva, det var en stor, klumpig lastbil. Tyckte det tog så evigt lång tid, innan den nådde honom. Han stoppade den och sade kort till chauffören att köra tillbaka. — Jag har så ont om tid, sade mannen osäkert ... jag skulle ... — Prat! Christian skälvde av otålighet. — Jag kan inte vända här heller, jag får köra upp till Vik i alla fall... — Prat! Christian såg sig snabbt omkring. Där fanns ett litet jämnt stycke gräsmark. Ett dike, halvt igengrott och fullt av lera och vatten, skiljde det från vägen. Bråddjupt stup utanför. Men det kunde... det måste gå! Han hoppade upp i bilen och pekade: — Där kan vi vända. Chauffören protesterade. — Så gå av då! skrek Christian. Jag ska klara det själv! Idiot! Han skuffade ur mannen, grep ratten och backade bilen så det skrek och hjulen virvlade i vansinnig fart utan att få fäste i den mjuka leran. Hans händer arbetade blixtsnabbt och pre 155