cist. Den tunga vagnen välte över ett ögonblick i en fors av vatten... Christian anade inte efteråt, hur han klarat det. Visste bara, att bilen plötsligt sköt fart med ett ryck och kände vinden susa mot sig som en storm. Chauffören hade han glömt, men denne hade slängt sig upp bakpå, ty han hörde honom skrika och bulta på rutan. »Låt honom skrika!» tänkte Christian, och lät hornet gå i ett enda vansinnigt tjutande, där han for runt vägens kurvor. Vagnen gled på den vårblöta vägen, hjulen sögo sig ned i djupa spår och ville vrida ratten från honom. Men åter och åter fick han makt över den. Svetten flöt om honom, och samtidigt frös han. Stänkskärmarna skrapade mot sten i vägkanten och hängande grenar piskade vagnens tak som arga hagelskurar. Han hörde chauffören skrika igen och hamra på rutan, då han tog en kurva på två hjul. Men han hörde det bara som något som inte angick honom nu. Hela hans vilja sög sig fast vid ratten och den smala vägen framför honom. Bara han inte mötte någon! Bara den förbannade plåtlådan höll! Han pressade den till det yttersta, njöt nästan av den vilda farten, som höll på avstånd alla andra tankar än den enda, att hålla bilen på vägen. En grind! Ett ögonblick tänkte han att bara köra tvärs igenom, men så satte han till bromsarna så tvärt, att han höll på att slå huvudet i 156