en järnstång. Chauffören hoppade upp på fotsteget, skrek om galenskap och vagnen och att sätta livet på spel. — Öppna grinden, Karkü! — Jag heter inte Kark ... Han hejdade sig, då han såg Christians ansikte ... en galen, desperat mans. Blekt och med blodiga skrubbsår. — Du får betala vagnen, sade han bara spakt. Christian hörde inte, bilen rusade i väg igen, larmade uppför några branta backar, tutade genom ett trångt gårdstun med ungar, höns och grisar i vettskrämt flyende kaos. En hund skällde ilsket, det slutade i ett förtvivlat, kärvt tjut, i det att bilhjulen hoppade till över den. Först då han kom förbi kyrkan, saktade han farten. Och med ens låg hela den vilda färden bakom honom, borta och glömd i en underlig, värkande förtvivlan. Ty nu såg han som en nykter och förlamande visshet den tunga röken, som bolmade upp mellan trädgårdens träd, där något högt... en naken murpipa stack upp. Han stannade bilen och i det han sprang ut, kände han det tunga, fräna brandoset. Och med en alldeles ofattbar känsla av ensamhet och förtvivlan gick han, kämpade mot något osynligt, som han tyckte ville hålla honom tillbaka från det, som nu väntade honom. Det var svart av folk runt brandtomten. Dem *57