hade han glömt, att han skulle möta. Olyckan hade bara stått för honom som Evas, barnens och hans. Människornas medlidande, deras nyfikenhet och frågor, det skulle han också möta och tåla! Trädgårdsstaketet låg nedrivet; gräsplanerna voro nedtrampade och svarta. Möbler stodo överallt på gräsplaner och rabatter. En krossad spegel och ett par tavlor lågo kastade in i en nedtrampad rosenhäck tillsammans med en massa kökskärl. Det brann ännu friskt i ruinerna, och hettan var våldsam. En svart, förkolnad väggrest stod kvar med ett oformligt fönsterhål. Ett vattenledningsrör, där kranen smält bort, spydde och spydde ångande vatten. Det var som en avskuren pulsåder. Inne i flammorna, som lyste underligt overkliga och bleka i det starka solljuset, skymtade han vridna järnstänger, halvbrända bjälkar, ruinerna av den öppna spisen och en massa oformligt glödande bråte. Folk vek undan, såg bort eller hälsade stilla, då han gick förbi. Han gick utan att stanna, utan att fråga om något. Han visste, han gick bara och väntade att få se konturerna av dem under barmhärtigt skylande täcken ... Länsman Hansen var plötsligt bredvid honom. Hans gamla skäggiga ansikte var ännu mer ängsligt och bekymrat än det brukade vara. 158