— Ja, vi har gjort, vad vi kunde, sade han ursäktande, det var ju inte mycket... — Nej... — Vi har räddat uthuset. Det ser ju rysligt ut, men... — Nej! sade Christian igen. Han uppfattade inte vad länsman sade, tänkte bara: »Han vill förbereda mig.» Orkade inte vänta längre, bröt ut skälvande torr och liten i rösten: — Har... Är någon ... skadad? — Nej! Länsman såg undrande på Christians ansikte. — Nej, skadad? Folk, nej! Christian skrattade till, det var som ett skrik bara. Han blev kritvit i ansiktet. — Var är de då? Länsman såg ett ögonblick dum ut, men så förstod han. — Ä, frun och barnen? De är i prästgården och ... nej, men vad är det? Är ni sjuk? Ni har visst skadat er, sade han efter Christian, som slitit sig loss från den hand, som deltagande lagts på hans arm, och gått. Han kände en olidlig törst. Såg hela brandplatsen med alla de förkolnade resterna mellan ondskefullt slickande flammor, som tärde och åto. Och röken, som bolmade sur och tung runt den höga, glödande skorstenspipan. 159