Han mötte en piga i prästgårdens vestibul. — Var är hon? Jag menar fru Brenner, till-lade han hastigt. Han tog trappan i ett par språng. Eva hade hört honom komma, mötte honom och föll honom om halsen med ett litet rop, mitt emellan gråt och glädje. — Christian, Christian! Hennes händer famlade om hans skuldror och hals. Det var halvmörkt med de nedrullade gardinerna och bara en liten elektrisk lampa på ett nattduksbord. I de stora sängarna sovo barnen. Hjördis och Randi i en, Hans och Erik i den andra. Det luktade så underligt obebott och kallt. Nymålade, ljusblå väggar och vita, stärkta gardiner, och en röra av kläder och småsaker, som han förstod var sådant, som de räddat. De stodo där mållösa. Eva bara skälvde och skälvde i hans armar. Med ömhet förstod han vad dessa späda skuldror hade måst bära ensamma denna ohyggliga natt. Och det första hon sade, lågt och viskande lyckligt, i det hon gned och gned huvudet mot hans bröst, var så hon själv, var så Eva, att han måste bita sig i läpparna för att inte brista i gråt: — Å, jag är så glad för att du är här; jag var så rädd det hänt dig något. Det drog så långt ut på tiden, innan du kom. — Eva! 160