Han tog om hennes huvud och mindes, att så sade han hennes namn i natt... Han såg med ens, att hon hade brokadklänningen på sig ännu. — Du var uppe? Hon förstod honom strax. — Ja, jag hade fått barnen i säng och så satte jag mig vid den öppna spisen. Satt där och... ja ... Hon avbröt sig och log litet brydd ... Och jag hade en sån dum idé: att du skulle vända om och komma hem strax igen. Hon log åter och strök honom över håret. Sådana där idéer man kan ha, när man varit stygg... Å Christian!... Hon blev låg och rädd i rösten. Jag anade ingenting förrän folk kom och bankade på och skrek: »Det brinner!» Vi fick ut barnen och folk gjorde vad de kunde för att släcka och rädda, men allting gick så rasande fort. Hon strök tillbaka håret fort och febrilt. Nej, jag kan inte fatta det! Har du... var du där? — Ja, nickade han. — Är det... är det ingenting kvar? — Nej! Bara uthuset. Det ljöd så groteskt, då han sade det. Men du, ska vi bli stående här... ska vi inte sätta oss? — Jo. Men de blevo bara stående, och hon strök och strök över hans ansikte: — Så du ser ut...! 11 — Christian Brenner. 161