— Vad ska vi nu göra? Han spratt till vid frågan och gjorde sig lös. Han hade ju väntat den. Den slet i honom också — men tillsammans med ovissheten om sä-kerhetsproppen. Och brandförhöret. »Jag ljuger», tänkte han desperat, »jag vet det ju inte säkert heller». Han såg Evas undrande, frågande ögon fästade på sig. De krävde svar. — Det? Han drog på ordet, log hjälplöst och hon såg, att ögonlocken började skälva hastigt och nervöst. Det ligger i gudarnas sköte! Han drev oroligt av och an på golvet, tyckte bara att något inom honom höll på att slitas i trasor. — Eva, inte nu! Pina mig inte. Jag har inte kunnat tänka på något alls än! Han räckte fram händerna mot henne och sade förtvivlad: — Jag har ju ingenting. Jag vet ju inte mer än du! Han såg hennes ansikte, makans, kvinnans, som krävde trygghet och värn för sig och sina barn och utbrast: — Du begriper väl, att det måste bli en utväg för oss som för alla andra människor! Och att... Men hon hade vänt honom ryggen, stod och såg på de sovande barnen. Han slog om och frågade försiktigt: — Vad sa de ... barnen? 163