— Ä, Randi förstod ingenting, men jag tror, det var svårt för de andra. Hjördis grät förfärligt, innan hon äntligen somnade. Och pojkarna... ja, de tyckte nog, det var spännande också ... Äter tego de. Eva gick omkring och ordnade, hängde upp kläder. De kände det bägge som en lättnad, då en tjänsteflicka knackade på dörren och bad dem komma ned till frukost. Christian såg förvånad på klockan. Den var bara åtta. Han kunde inte förstå, att den inte var mer... att allt detta hänt på så kort tid. Då han kom ner i det främmande rummet, som låg där med morgonsol in genom stora fönster, grep honom vissheten om att de voro hemlösa ohyggligt naket och klart. Allt han gått i ångest för, kämpat för, var borta och bränt. Alla hans gamla tankar efter utvägar och råd, detta eviga kretslopp, voro dimmiga och långt borta inför denna nya verklighet, som han inte kunde komma undan eller bjuda ackord med. Som ropade ut sina fordringar, nära och obönhörligen. Allt det han tänkt på om natten, allt det som rasat i honom av ångest och förtvivlan, då han jagade hem, stod nu bara för honom som halvglömda bilder i en film. Han hade inte lust att äta och träffa prostinnan och kyrkoherden. Han ryste, när han tänkte på att han skulle bli tvungen att vara tillsammans med dem i dag och i morgon och kanske 164