många dagar. Tvungen att höra på deras prat, svara och alltid veta, att han borde vara tacksam. Inte kunna gömma sig; han hade inte en dörr, han kunde låsa efter sig längre. Hans arbetsrum, det stora skrivbordet, bokhyllorna, själva den atmosfär av honom själv, som var där. Han kunde inte begripa, att det inte fanns längre ! Sak efter sak dök upp i hans minne ... — Glöm inte att tacka prostinnan, sade Eva sakta. Hon har varit makalös! — Tror du inte... bet han av, fattade sig och teg med den rasande, irriterade min, hon så väl kände till. Prostinnan kom in i detsamma. Christian hälsade och mumlade något förvirrat. — Ä, kära ni — hon klappade honom på axeln — när det händer något så förskräckligt, är det då bara vår enkla plikt att hjälpa. Och ni, som har så mycket vackert kvar från förr... Men — hon vände sig till Eva — var är de söta barnen? — De ... de sover... Christian blev rasande, då han märkte, att Eva stammade litet, då hon svarade. — De har ju nästan inte sovit något i natt. Hon blev helt hjälplös i stämman, då hon såg prostinnans min: — Ja, se min son, kyrkoherden, är så noga med att få sin frukost precis ... Kyrkoherden kom in från trädgården. Han 165