tog bara Christian hårt i handen, så att denne förundrad såg på den lille mannen — han var ju generad! — Ack ja, fru Brenner, sade änkeprostinnan, i det hon skar getost till sin son, så litet vet vi. Ja, detta tänkte vi inte i går, när vi sutto här i fest och glädje! Nu hoppas jag bara innerligt, att ni kan få litet vila här hos oss efter allt ni haft att stå i, stackars lilla ni! Och jag hoppas, att ni riktigt ofta kommer och besöker oss, vände hon sig till Christian. Ja, det behöver jag väl inte säga, när ni har er fru och barnen här. Men ni ska bara veta, att ni är så hjärtligt välkommen, när ni så önskar! Skulle han inte bo här? Det hade inte fallit honom in, att de skulle skiljas! Han måste ha hört fel, missförstått, han stammade: — Ska jag inte... kan inte jag också...? Kyrkoherden såg förlägen ut och sade, att det nog blev en utväg och såg osäkert på modern. Pausen var ryslig, innan hon svarade, att hon var så bedrövad, men de hade så dålig hjälp, och flickorna hade så mycket att göra. Och de väntade gäster en av dagarna. Det sista sade prostinnan litet osäkert. Hon hörde väl själv, att det lät konstigt. — Men inte sant, vände hon sig till Eva, kapten Strand talade om att han hade en ledig soffa på sitt kontor? — Jo, sade Eva lågt och vågade inte se på 166