Christian. Han sade, att han skulle fråga fru Strand... — Ni ska se det går nog! Ja, där det bara finns hjärterum...! Christian svarade inte, han kämpade bara med en vild lust att gå sin väg — skrika ut mot prostinnans hövligt reserverade, iskalla ton från början till slut. Att hon satt där och bestämde — ordnade för honom och Eva. Mest lust hade han att be Eva väcka barnen, — ta dem med och gå. Men vart skulle de gå? Då de kommit upp på rummet, sade han häftigt: — Du, det här står varken du eller jag ut med! Det går inte. — Står ut med? Eva satte sig ned. Vi får väl stå ut med detta också och försöka vara glada.. • — Att det fruntimret ordnar och bestämmer för oss? Och jag... jag, ska till kapten Strand, va? Ska! Han log rasande med strama läppar men dämpade röster, då hon hyssjade på honom och gjorde en gest mot de sovande barnen. — Vi kan inte! sade han igen, trotsigt och förpinat. Det finns väl gränser! — Ja, hur ska det gå för oss? Och vad vill du vi ska göra? frågade Eva lågt och osäkert. Här har vi tak över huvudet... barnen och jag. — Du ja! utbrast han bittert och hårt och till-lade tystare: Kan du inte fråga prostinnan? Rös 167