ten blev ängslig och ödmjuk, nästan bedjande. Om du nu... Han samlade sig och teg. — Men Christian, sånt frågar man då inte mer än en gång! — Nej, sade han tonlöst med en hopplös gest. Nej, nej, men jag kunde ligga på golvet... var som helst. Jag kan inte mista er nu! Gå här var för sig ... komma på besök till varandra. Aldrig vara ensamma vi två. »Litet plats», härmade han, »gäster». I det här stora, rysliga huset! Och bon talar om hjärterum! — Tror du det blir lätt för mig då? — Du, som har barnen och ska vara här... Jag ska gå runt och tigga om hus, jag! Eva höll huvudet djupt böjt. — Han förstod, att hon grät, och han kände med ett slags hemsk glädje, att han njöt av det, trots sin längtan och ångest. Hennes röst var späd och tonlös, då hon sade: — Vi har det ju så ställt, att vi får tåla! — Är det min skuld! for han upp, kan jag hjälpa det kanske? — Jag sa vi, sade hon som förr. Förresten... skuld? Hon skälvde till. Jag har så ofta tänkt på min, därför att jag inte var sån att du kunde... Hon teg, kämpade med gråten, som kvävde hennes stämma. Han stirrade på henne och väntade andlös. Hon kom så långt bort. 168