— Ja? frågade han, då hon bara teg. Det var som om hon försökte skaka något av sig... — Nej, och nu grät hon utan försök att dölja det, det bör du förstå ... känna! Det är så svårt att förklara, men jag tycker, det är rättvisa i detta ... allt detta hemska. Att Gud visar oss, att vi inte har rätt att vara tillsammans, när vi inte kan betala priset... Rasande avbröt han henne: — Och det är naturligtvis mitt fel? Inte sant? Är det det du vill nu, skiljas? — Christian! Hennes stämma steg till ett utpinat rop. Du är ond! Du har inte rätt att säga sånt, missförstå mig så. Förstår du då inte, att jag tycker, jag bara dugt till att leka i dina armar ... när allt detta kom, dög jag inte till någonting mer! Hennes röst tiggde om hjälp. Men han sade bara: — Dög till vad? — Till att hjälpa ... ja hjälpa, hon letade efter ord. Det finns ju såna starka människor... kvinnor, som kan hjälpa en man över... Han fick lust att gå sin väg, tyckte att hon rörde vid något farligt och avgörande, men han blev bara stående och såg på henne, där hon satt hopkrupen och gråtande framför fönstrets nedrullade gardin, där skuggor och solfläckar lekte. Brokadklänningen skimrade och glittrade på 169