hennes böjda rygg. Den hade blivit skrynklig, medtagen och solkig i natt. Och så tyckte han att en kvinna, som blivit lämnad ensam, bedragen, sviken måste sitta. Ångestfullt utbrast han: — Ä, Eva ... du har då varit... allt det! Och du kan väl begripa, att det ska bli bra! Bara vi fått ordna för oss! Oäkta, klanglös hörde han sin röst i det tysta rummet. — Du, tacka vet jag att bo i uthuset hemma, mot det här! Du kan väl begripa, att vi måste hålla ihop, flicka! — Hålla ihop, ja! Hon rätade plötsligt upp sig i stolen. Om att göra skulder, ljuga, bedraga... och hitta på ursäkter! Så såg hon upp i hans ansikte, for upp och gömde sig hos honom. — Å förlåt mig, Christian, jag menade inte vad jag sa! — Well, sade han hest. Du menade det... du tänkte bara inte säga det! — Nej, nej, nej, du förstår bara inte. Förstår inte, hur svårt jag har det. För min skull, för din, för barnens! Christian, hur ska allting bli? Vad ska det bli av oss nu? Tror du inte att också jag föredrog att bo i det där uthuset... — Men? — Jag sa inte men, Christian... fastän... Det är ju inte vårt en gång. Vi har ingenting att göra där ... — Inte vårt? Hastigt och i spännning frågade 170