han, i det han sköt henne ifrån sig: Vet du kanske att banken har sänt mig varning om tvångs-auktion? Att det kan betyda konkurs? ... Det var så underligt likgiltigt nu, när han sade det. — Det har vi ju väntat på länge, inte sant? sade Eva. Det var, som om hon lyssnade efter något; hon satt och slet febrilt i sina fingrar och bet och bet sig i läpparna. Och prostinnan sa... — Prostinnan? Va sa hon? — Ä, kyrkoherden sitter ju i bankens styrelse. — Så må satan ta hela Sebastian! — Nej, men Christian då! Han skakade bara ovilligt på huvudet. Tankarna rasade genom honom, att göra något, vrida sig ut ur allt detta .. • visa dem! Plötsligt mindes han med kväljande olust, att han skulle fråga hos Strands, om han fick bo där. — Jag måste telegrafera till mor, sade han ivrigt, hon måste i alla fall få veta detta. Och kanske kan hon hjälpa oss, tilläde han litet osäkert. Vi får hyra någonstans så länge här... ja, tills vi får ordnat för oss. Hjördis vred sig i sömnen; han väntade på att hon skulle vakna, så sade han hjälplöst: — Eva, vi måste ju. Det är kanske brutalt att säga det, men vi har ingenting nu! Hon såg undrande på honom: — Men Herre Gud, Christian, det har jag ju vetat länge. Det är gott, att du säger det en gång. 171