Det har varit så svårt att få det från främmande. Vi... vi har ju gått här och lekt! — Lekt? Hon rodnade häftigt. — Lek kan vara grym den —- vuxna människors lek — barns också. Och att leka kurra gömma, där den ena blir borta såsom i legenden, där man efter många år bara finner ett skelett i kistan på vinden____Det är jag rädd för ... har varit rädd för, tilläde han hastigt. Hon sträckte ut armarna mot honom och fortsatte: Ä, telegrafera inte till din mor efter hjälp! Jag ska göra vad jag kan... allt vad du vill. Allt som är något har vi ju kvar... barnen, varandra! Ä, du... glöm allt det stygga jag sa nyss! Det är så underligt; på ett sätt tycker jag, att vi är så fria nu. — Här... du på änkeprostinnans gästrum och jag hos Strand, eller tusan vet var? Hon skakade bara på huvudet: — Ä, du förstår visst, vad jag menar. — Ja, sade han långsamt och tilläde hånfullt: — Broarna rivna, skeppen brända. Frågan är bara, var det guldlandet ligger, som vi ska erövra ... — Vårt hem här... sade hon utan att höra på honom. Det var ju bara ett hem, så länge du hade ditt arbete. Du hör ju inte hit en gång... inte jag heller. Vi vill inte höra hit en gång. Jag tycker det är Gud själv, som gjort detta för oss. 172