— Gud? Tja, Per Gynt säger nånstans, att ekonom... det är han inte! — Prat! Förstår du inte, att jag gladeligen vill följa med dig... till en koja på Svalbard, eller till en öde ö, eller till din mors rysliga hotell. Bara vi får börja leva igen, göra något! — Jag hotellvärd? Jag arbeta med jord? Eva, det är ju det, som är det sorgliga med oss så kallade överklass; vi duger inte till att bli... ja, bönder. Min rygg var knäckt bara jag hade ordnat den där lappen vi hade potatis och grönsaker på... och jag var så stolt som en påfågel, när jag slagit gräsplanerna. Det naturliga för oss är att leja till sånt. För resten, här är en massa att ordna ännu, sade han, då han såg hennes min. — Ja men, sade hon och blev ivrig vid tanken, kan vi inte flytta till en säter så länge? Hauge till exempel. — Vi har ju inte mer att leva av där... — Nej, det är ju sant, sade hon modlöst. — Ja, så du begriper väl, att jag måste telegrafera till mor. — Ja men inte till sån där hjälp... att bara driva vidare .. • — Ja, vad då? Han ryckte på axlarna. — Det jag sa nyss. Något annat orkar jag inte längre. Hon blev mer och mer pinad i rösten. Kan du inte fråga din mor, om hon står fast vid sitt anbud? 173