— Det där menar du då inte på allvar, sade han och stannade vid dörren. Hon nickade: — Jo, det gör jag! — Ja, men det blev ju också en hjälp, och hur vill du, att vi ska komma härifrån? — Så pass fick vi väl be din mor om, sade hon osäkert. För resten kan vi gå över fjällen snart och sova i lador och på sätrar. Och du kan jaga och fiska. — Eva, han log trött, du är omöjlig; barnen då? Ska vi bära Randi på ryggen? Bli tattare? Landsvägsriddare ? — Vi har varit bofasta tattare så länge nu, sade hon kort, så vi kan alltid bli landsvägsriddare ett tag också! — Ja, ja, ja. Han blev stående litet, så sade han med en grimas: Du tror väl för resten aldrig, att mor låter oss få bestämma över något? Så förbannat myndig som hon är! — Ä jo, du. •. bara vi visar, att vi duger till något, så. Han stod och lekte med dörrhandtaget. — Jag får väl säga adjö, sade han och försökte skämta. Det är då också fan så konstigt, att jag inte vet, när jag ska träffa dig igen.. • — Prostinnan sa ju... — Prostinnan? härmade han rasande, du tror väl inte, att jag sätter min fot här utan att vara bjuden? 174