Christian stanna heller — bad honom aldrig komma igen. Och var gång Eva följde honom bort genom allén, var han sårad och förtvivlad, då hon måste gå ifrån honom. Svor på, att dit kom han inte vidare, men nästa dag var han där igen. Och de gingo i trädgården eller sutto på hennes rum och växlade febrila ord, eller tego bara. Och så kom en jungfru med hälsning från prostinnan och frågade, om fru Brenner kunde komma och äta... Och så måste han gå igen, och de skildes lika upprivna som de mött varandra. En kväll kom han och ville ha henne med ut. — Jag kan inte, sade hon, jag har lovat prostinnan att gå med henne till missionsföreningen. Han såg på henne, som om hon slagit till honom. — Tror du, jag har lust? frågade hon förtvivlad. Förstod han inte, att hon hade en del plikter ... hon var ju gäst! Det blev en scen, och han gick, och hon lät honom gå, fast allt i henne skrek efter att han skulle stanna. Han blev borta i två dagar. När de då möttes, blev det nya scener, en oändlig upprepning av »vad jag sa och vad du sa». — Jag förstår, att du har det bättre utan mig, sade han en gång. Hon protesterade, men med en lam, hopplös trötthet for det genom henne, att det visst var sant. 179