— Du vet ju, att vi inte kan få vara tillsammans, så som du vill, sade hon bara. — Som jag vill? brusade han upp. Tror du, att jag är en katt... att det är det? .. • Hon gick bara ifrån honom den gången. Men sedan sände hon honom ett brev med en av pojkarna. Han svarade inte på det. Och så gingo dagarna. Det hade börjat regna, så de kunde inte gå ut och promenera längre heller. Med stigande ångest kände Eva, att det var något, som ohjälpligt bleknade och vissnade mellan dem. En gång voro de nere i det halvförbrända uthuset, som stod kvar på brandtomten, och sågo över alla de mer eller mindre förstörda saker, som stodo där. De blevo sittande på en låda, medan regnet droppade ned på dem från det förstörda taket. Han lade sig på knä, och med huvudet i hennes sköte grät han, medan hon strök och strök honom över håret... Hon kände hans mun på det nakna skinnet över knät, krävande, bedjande. Den underliga, heta glädjeångesten, hon alltid kände, då han kom emot henne så, for skälvande genom henne, men hon behärskade sig. — Du, sade han bara och log. Men hon hade sett det förstörda rummet och spillrorna runt omkring, kände den svaga, regnkalla lukten av brand, aska och kol, vattnet, som låg i mörka pölar på golvet... 180