— Du, du, sade han och kysste henne hela tiden. Men med ett reste han sig, skamsen och förödmjukad. Han förstod, att hon menade det... värjde sig på allvar. — Christian? sade hon bedjande. Han stammade bara något, det var närapå att han brast i gråt igen. Det gick några halvvuxna pojkar i trädgården. De stämde upp ett gapskratt, då de två kom-mo ut. »Så skrattar folk», tänkte Eva, rysande av ovilja, »när de ser två komma ut från lador och uthus!» Hon tyckte, att hon ville skrika av skam och vämjelse — också därför att hon förödmjukat Christian så... Men det kom något ändå mer osäkert mellan dem efter den dagen. Eva hade annars mer än nog att dras med för att förlora både självbehärskning och tålamod. Nog var det så, att de hade levat på andras nåd förr, men det var inte så handgripligt nära som nu. Änkeprostinnans iskalla, beskyddande välvilja. »Men kära fru Brenner, har ni råd till det... det har ju inte vi råd till en gång!» De hade fått ett par hundra kronor från Christians mor, men det räckte inte till det allra nödvändigaste av kläder och annat. Prostinnan var inte van vid barn och tyckte inte om barn heller annat än teoretiskt och på avstånd. Hon hade dessutom varit lärarinna i 181