sin ungdom och bar på oklara minnen från tyska böcker i pedagogik. Sebastian och hans talrika syskon hade tydligen varit några helt enastående exemplar av rasen, så Eva fick en slags föreställning om att de gått från examen till examen, rentvättade och stillsamma i vita, fläckfria kläder. Allt vad Evas barn företogo sig försatte nämligen prostinnan i den allra mest djupa och smärtfulla förvåning över hur barn voro nu för tiden: att de satte märken efter våta fötter på den spegelblanka linoleummattan, att de klam-pade i trapporna, lekte och skreko i trädgården, att de blevo våta på benen, när det regnade, och att Randi hade en sån ful ovana att gå upp i rabatterna, samt att de ville ha smörgåsar mellan måltiderna. Detta var saker, som barn aldrig skulle ha drömt om att hitta på i hennes barndom. Hon snäste dem vid bordet och påpekade deras sätt att vara, att Randi »var så god» skulle äta upp sin gröt och till Erik: »Så mycket socker är bara slöseri, min lille vän». Eva hade svårt att föreställa sig änkeprostin-nan som barn. Hon tyckte, att änkeprostinnan blivit tagen ur en form, fix och färdig. Dubbelhaka med vårta, stram korsett, valk i det strängt benade grå håret och litet glappande löständer. Hon var ju snäll, änkeprostinnan, på sitt vis, det var bara hennes sätt, som kunde reta gallan på en. 182