Den enda Eva hade trevnad av, var fröken Lone, som hjälpte henne med barnen och litet av varje annat också, så stillsamt och naturligt, att det var, som om hon aldrig gjort annat. Eva och hon höllo för det mesta till i trädgården, medan de passade Randi. Eva gick ogärna till byn; hon tyckte den låg där som ett enda ont, lurande öga. Hans kom hem en kväll, sönderriven och klöst i ansiktet. Han ville först inte fram med vad som hänt... bara att det var några »rackarns fega jäntpoj-kar», som klöste och bet. Först när Eva läste aftonbön med honom, fick hon reda på det. Några ungar hade gått och ropat »Fuskproppen!» efter honom. Full av hjälplös ångest hörde hon på honom. Ty bakom gossens korta förklaring hörde hon det försvarslösa barnet tigga om hjälp och tröst. Och hon hade bara kysst honom och sagt några ord om att han inte skulle bry sig om vad dumma pöbelungar skrek på vägarna. Fast hon förstod, att Hans låg där bittert ensam och besviken på den hjälp, han hade rätt till. Men hon tordes inte, drog sig bara undan i skräck för att få veta allt vad gossen kanske fått höra och veta. Inte ville hon ljuga för honom heller. Ty hur hon än förklarade, så skulle det alltid stå kvar: kanske var det något i det. Och det visste hon, även om hon dolde det både för Christian och andra: han kunde inte ha bytt ut säkerhetsproppen. Det var alltid hon, som drog 183