vit miserabla, satt sig i förbindelse med försäkringsbolaget och hållit polisen å jour. Christian blev alldeles ursinnig, då han läste artikeln. Han ville anmäla ... gå till process. Eva försökte lugna honom. Det hade alltid stått för henne som både dumt och ynkligt att göra så mycket väsen av skvaller, antingen det var muntligt eller skriftligt. Och hon bad Christian minnas, hur ofta de sett, att alla försök att få bukt med detta oskick, ett av tidens mest moderna och omhuldade, bara medförde att till och med den vitaste ängel kom tämligen fläckad och tilltufsad ur en sådan process, även om ryktet dementerades och skvallerkäringen fick böta några kronor. Men Christian gav sig inte, han gick fnysande till länsman. Länsman Hansen hörde vänligt bekymrat på honom, som han brukade. — Ja... tja, men är nu det riktigt väl övervägt? — Väl övervägt? sade Christian hetsigt, sådana infama påhitt! — Ja, ja, men det är ju bara skvaller, skvaller! — Men just därför! — Tja... Länsman drog på det, och så kom han med en lång utredning om sin långa bekantskap med bygden och folkets mentalitet: Alla vittnen, som skulle bli inkallade, som skulle komma med nytt skvaller, som alltid var svårt 185