Länsman teg och lekte brydd med sitt pennskaft, satte prick vid prick i läskpapperet. — Att ni inte vill svara en sån där anonym en, det förstår jag också, tilläde han avledande. — Ja men, sade Christian rasande, är man alldeles värnlös då? Och den där insinuationen, att banken inte skulle få sitt, även om... ja, den är då för idiotisk! Försäkringsbolaget kan då inte låta banken som kreditor lida för — han märkte förargad, att han blev röd — för mina eventuella dumheter? — Ä, det är gudnås ofta vi får lida för varandras dumheter! Men i alla fall så ska inte den där artikeln göra varken till eller från. För resten, jag känner inte till försäkringsbolagens regler, men jag kan aldrig tro, att de neka utbetalning. — Nej inte sant? sade Christian lättad. Det var ett av de spöken, som förföljde honom, som han ständigt grubblade över och var rädd för. Det länsman sade var en tröst, fastän Christian förstod, att länsman inte hade mera reda på detta än han själv. — Jag får väl låta Karkarna skråla då! sade han och tog farväl. Utanför Simonsen kom doktor Hermansen emot honom med sin gamla slitna väska i handen. De blevo stående och pratade. Doktorn var litet konstig och tankspridd. Med ens frågade han om inte Christian hade lust till en grogg. 187