Christian drog på det; han hade tänkt uppsöka Eva, men han följde i alla fall med. — Det är då också evigt länge sedan jag såg er, sade doktorn, då de hade fyllt glasen. Nu har ni väl inte länge kvar här heller. Flyttar österut har jag hört. — Ingenting är avgjort, sade Christian motvilligt, jag har en hel massa att ordna upp här ... — Naturligtvis! nickade doktorn. Han satt och tänkte litet. Tja, tja... det är möjligt, att jag bryter upp en dag jag också. Det är konstigt, sade han i en underligt vek ton, men det kan ännu hända något, så man känner sig rotlös... hemlös och överflödig! Om jag bara visste, vart jag skulle resa... Han slog om: Det är sant, Brenner, sade han hastigt. Hä, hä... jag hade verkligen tänkt uppsöka er, det har bara inte blivit av. Det var bara ... tja, de där små papperen, ni vet. Ni ska lova mig att inte tänka på dem. Och inte heller ska jag låta dem stå i kö nu tillsammans med alla andra. Naturligtvis ... senare en gång, om ni kan, när ni kommit över... Christian ville säga emot. Skamsen märkte han, att han inte en gång var tacksam, fastän detta väl inte betydde så litet för doktorn. — Tusan må ta mig, obehagligt är det att prata om sånt här, sade doktorn barskt. Ni får verkligen ursäkta! Ni har väl förstått det i alla fall, och jag sitter här och gör mig dum, men jag 188