tyckte att ni hade så mycket ulvar och korpar om er nu, att jag fick hellre dumma mig, lade han till med uppriktig och osentimental hjärtlighet. — Jag vet rakt inte, hur jag ska kunna... — Se så, för tusan! avbröt doktorn ilsket. Tror ni inte, att jag också förstår, att det är ett rödglödande helvete att ta emot... få sånt? Ä jo, jag har varit med om så pass mycket själv! Han gjorde en grimas. — En sån här gammal doktor som jag har sett en hel del, och hört ändå mera... fult och ont... ja, ja mest ont! Doktorn teg rätt länge, så sade han liksom för sig själv: — Vad jag har kämpat mot mitt förakt för människor! Och mot medlidande och lust att hjälpa också, denna underliga blandning av två-och fyrfota djur. Därför att de är såna jättelika kämpanöt som de är, de flesta av dem! Hm ... en gång, då jag var ung, drömde jag om att reformera, missionera ... göra något stort. Sätta märken, va? Hygien och bad och spädbarns-vård och Gud vet vad... göra människorna lyckliga med det... — Och nu? frågade Christian osäkert. — Nu? Doktorn ryckte på axlarna. Nu? Tack för litet frid! En trevlig och varm krok att sitta och vänta på döden i... tillsammans med någon jag kan säga »minns du» till, om gamla min 189