ma ut... ett eller annat avbrott, vad som helst, bara han slapp vara ensam längre med modern. — Sätt dig! — Nej men... hm... det är snart middag och... har du inte lust till en promenad, att se dig om litet ...? — Tack, sade hon kort, tror du kanske, att jag har börjat resa som turist på gamla dagar? Nej, tack... jag har nog av turister om mig i vardagslag. Christian gick oroligt fram och tillbaka på golvet, kände sig mer och mer som en odygdig pojkvalp. — Nej du... hon gjorde en liten paus ... Christian, vad är det tidningarna skriver om dig? — Tidningarna? frågade han osäkert. — Tidningarna ja! Sist hade både Tidens Tegn och Aftenposten tagit upp en artikel. Dagbladet också med ett extra tillägg av fina förmodanden. — Å det... försökte han slå bort, det är väl ingenting att bry sig om. Det där kan vi väl för resten vänta med till en annan gång, mor... Han hade inte haft någon aning om att huvudstadspressen tagit in detta. — Nej! Tror du kanske, jag kommit hit för att promenera... och den där middagen, du tycks längta så starkt efter, såg jag helst, att jag slapp. Hon reste på sig och stod stor och myndig framför honom, bondkvinna av gammal ätt 196