och gård, med all deras skräck för att talas om, för skandal. — Nej, du! Men vad är allt det här för någonting, Christian? — Du tror väl inte, jag har gjort något galet? — Hur kan jag veta det? frågade hon hårt. Galna ting gör vi väl alla. Och du har i alla fall gjort så pass, att folk skriver... sånt där! Hon pressade samman läpparna. — Du känner inte folket här, mor! Allt de kan hitta på. Skulle man idas försvara sig mot det! Det trivs som nate i gammal, fet jord. Han fortsatte att tala, fort och febrilt, trasslade in sig i ord och meningar, mer och mer, irriterad och skamsen, då han hörde, hur meningslöst det lät, då han försökte att förklara om sig och sitt... och om det liv han levat dessa sista år. — Ett sån massa struntprat, avbröt modern honom. Säg mig i stället, varför stannade du här? — Varför jag stannade? Han stirrade mållös på henne. — Ja, när all den här smörjan ramlade... Han behöll svaret inom sig. Vad angick det henne. Han ryckte bara på skuldrorna. — Det blev långt det... — Du har inte varit vidare meddelsam och inte visat mig stort förtroende. Det jag vet har jag fått från andra. Före den här eldsvådan 197